Den 26 oktober 2007 kl 20.20 somnade min moster in efter en tids sjukdom.
Hon blev 59 år, och lämnar en make, tre barn med familjer och sex barnbarn.
Hon är ett starkt exempel på att cancer verkligen äter upp en människa.

Denna dikten stod i hennes dödsanons från hennes barn:

Gråt ej vid min lugna grav
jag känner ingen smärta mer
Jag vill så gärna torka av
de tårar jag på er kinder ser
Mitt lidande har nått sitt slut
gläds åt att jag får vila ut
Vi möts på den andra sidan stranden.

Dessa ord skulle kunna vara tagna direkt ur hennes mun.
Jag håller med, vi syns på andra sidan stranden.

Älskar dig moster! Vila i frid.